.

Att vara sjukskriven är en ständig kamp. En kamp att inte låta det onda ta över. För det gör ont – jävligt ont! Att följa med ut på middag trots att 90% av kvällen får jag spendera ståendes vid bordet för att sitta gör för ont!

Att alltid cykla en omväg för att cykla på kullersten gör för ont!

Att bara kunna sova några timmar åt gången för att ligga stilla gör för ont.

Att promenera (och se ”frisk” ut) för att vara stilla gör för ont.

Att träna på gym morgon och kväll för att ha kvar rörligheten och stärka musklerna som håller mig uppe.

.

Att vara sjukskriven är en ständig kamp. Och det gör också ont – jävligt ont!

Att träffa arbetskollegor som undrar varför man inte kommer till jobbet – och som ser tvivlande på mig när jag berättar vad som är fel. Det gör ont att inte bli trodd!

Att få höra: Det är inget fel på henne – hon både cyklar och går. Det gör ont att inte bli förstådd!

Att få till sig: Tänk på vad/hur/var du gör, så ingen irriterar sig på att du tränar! När jag hela tiden kämpar som en galning för att ha kvar rörligheten. Det gör ont att samhället är ont!

.

Att vara sjukskriven är en ständig kamp. Det gör ont – jävligt ont!

Att tryckas ner av alla blickar, av beska kommentarer och av misstron som finns: Är hon verkligen sjuk? Har hon verkligen ont? Det är en kamp att orka! En kamp att leva! En kamp att överleva!

.

Frågan är vad som tynger mest:

Att ha ont eller att ni gör mig så ont…

För det gör ont – jävligt ont!

I hjärtat

.
/ Jessica