För ganska exakt två veckor sen var jag låg, nedtryckt och uppgiven.

Jag hade ont – både i kroppen och i hjärtat. Både fysiskt och psykiskt.

Mina tidigare inlägg vittnar om detta.

 

Nu är jag opererad och har fortfarande rejält ont men det går åt rätt håll. Det är bra!

Jag har bestämt mig för att inte låta elakheter, obetänksamheter och samhällets illvilliga jantelag ta över. Det är bra!

Jag kommer inte vara tyst utan kommer fortsätta ge luft för orättvisorna. Det är bra!

Skillnaden är att nu vet jag att jag har ett värde. Det är bra!

 

Jag dog en smula men nu lever jag – riktigt mycket lever jag

 

Jag pratar med fåglarna för jag är tillräckligt stilla, länge, länge

Jag står med näsan i Louise Odier rosen jättelänge för jag orkar ändå inte flytta mig

Jag känner doften av dagg, frukt och höst extra tydligt för jag måste stanna och vila ofta, ofta

Jag låter solen värma mitt ansikte för har jag väl landat i en position som bara gör jätteont orkar jag inte ta mig upp

Jag ligger i soffan och ser på bästa serien – Grey’s Anatomy – avsnitt efter avsnitt

Och ja, jag har tur med vädret

Jag har INTE dåligt samvete, jag är sjukskriven

 

Jag avslutar allt negativt med att ge dig din sista stund i rampljuset

Du som misstrodde mig

Du som gav mig beska kommentarer

Du som pratade bakom ryggen på mig

Du som tryckte ner mig

 

Nu har du fått ditt

Nu handlar det om oss – vi som faktiskt VILL något

Vi som vill hjälpa oss själva

 

Ännu är jag inte stark, men vet du?

Jag kommer bli URSTARK!

Så det så!

 

För:

Jag är något – Jag är någon – Jag är Jessica – och det är jag jäkligt stolt över

även om jag just nu är sjukskriven

 

Och jag har bestämt mig – tänker inte strutsa – tänker Leva!

För som Mae West en gång sa:

Du lever bara en gång, men om du gör det tillräckligt bra då räcker det

 

Så du! Jag ber dig bara om en enda sak:

Koppla på hjärnan nästa gång du kommenterar någon annan

/ Jessica