För ganska exakt två veckor sen var jag låg, nedtryckt och uppgiven.
Jag hade ont – både i kroppen och i hjärtat. Både fysiskt och psykiskt.
Mina tidigare inlägg vittnar om detta.
Nu är jag opererad och har fortfarande rejält ont men det går åt rätt håll. Det är bra!
Jag har bestämt mig för att inte låta elakheter, obetänksamheter och samhällets illvilliga jantelag ta över. Det är bra!
Jag kommer inte vara tyst utan kommer fortsätta ge luft för orättvisorna. Det är bra!
Skillnaden är att nu vet jag att jag har ett värde. Det är bra!
Jag dog en smula men nu lever jag – riktigt mycket lever jag
Jag pratar med fåglarna för jag är tillräckligt stilla, länge, länge
Jag står med näsan i Louise Odier rosen jättelänge för jag orkar ändå inte flytta mig
Jag känner doften av dagg, frukt och höst extra tydligt för jag måste stanna och vila ofta, ofta
Jag låter solen värma mitt ansikte för har jag väl landat i en position som bara gör jätteont orkar jag inte ta mig upp
Jag ligger i soffan och ser på bästa serien – Grey’s Anatomy – avsnitt efter avsnitt
Och ja, jag har tur med vädret
Jag har INTE dåligt samvete, jag är sjukskriven
Jag avslutar allt negativt med att ge dig din sista stund i rampljuset
Du som misstrodde mig
Du som gav mig beska kommentarer
Du som pratade bakom ryggen på mig
Du som tryckte ner mig
Nu har du fått ditt
Nu handlar det om oss – vi som faktiskt VILL något
Vi som vill hjälpa oss själva
Ännu är jag inte stark, men vet du?
Jag kommer bli URSTARK!
Så det så!
För:
Jag är något – Jag är någon – Jag är Jessica – och det är jag jäkligt stolt över
även om jag just nu är sjukskriven
Och jag har bestämt mig – tänker inte strutsa – tänker Leva!
För som Mae West en gång sa:
Du lever bara en gång, men om du gör det tillräckligt bra då räcker det
Så du! Jag ber dig bara om en enda sak:
Koppla på hjärnan nästa gång du kommenterar någon annan
/ Jessica
